BÖNEKAPELLET

På möten med hembygdsföreningen på 1930-talet diskuterades bönekapellet ett flertal gånger. Nu hade man fått upp ögonen på detta historiska minnesmärke efter Fyllingarums store ägare, och säteriet skulle också säljas. År 1937 blev det sålt till godsägare Fredrik Andersson, och kapellet med tillhörande markområde undantogs i avsikt att överlämnas till Ringarums hembygdsförening, bildad 1933. Äganderätten till själva kapellet hade ännu godsägare Sven Theorell, Borkhult. Den 29 juli 1938 överlämnade S.P. Hollertz ett gåvobrev, daterat 12 maj 1938, till hembygdsföreningen. Där meddelades att godsägare Theorell skänkte bönekapellet till Ringarums hembygdsförening. Det uppdrogs åt B. Jennes, S.P. Hollertz och godsägare Andersson att vidtaga åtgärder för att renovera kapellet. Det skulle ske i samråd med landsantikvarie Cnattingius.

År 1960 fick Fyllingarum ny ägare, godsägare Theodor Been. Hans maka Barbro hittade det Schwerinska altaret inslängt i ett magasin och hon återställde det på sin forna plats i kapellet. År 1967 flyttades kapellet in närmare herrgården och renoverades. Nu återfanns ett parti av den ursprungliga väggmålningen. Den föreställer en kvinnofigur, stående i en nisch med någon slags brunn framför sig. På sidorna finns spiralkolonner och överst finns en halvrund gavel. Samma kolonner finns målade på brudbänkarna i Ringarums kyrka, som Anders Wikström målade 1722.

Själva byggnaden har troligen regelstomme, och har slät panel ut- och invändigt, toppigt tak täckt med bräder, en lanternin överst och ett förgyllt kors på en kula. Kapellet har dubbeldörrar på tre sidor. Över den främre dörren står det "HIC PNIEL MEUM", troligen "Här mitt Pniel". Det finns fönster på varje sida av dörrarna, vilka är delade i två fält med fyra rutor i varje. Det ska tidigare ha funnits blyspröjsade fönster, som lär ha sålts under senaste krigsåren. Utvändigt är kapellet gulmålat, med foder, knutar och takfot vitmålade. Dörrarna är ockragula och taket svart. Det vitmålade var antagligen mörkgrått från början enligt karolinsk färgtradition. Spår finns även efter fönsterluckor.

Av fast inredning finns det två hörnskänkar på var sida av främre dörrarna. Kapellet har brädgolv och plant vitmålat brädtak. Tyvärr finns inte angivet vilket år kapellet är uppfört, men det har skett under Burenskölds tid, 1707-1738, och troligen före 1721, då målaren Wikström flyttade till Söderköping. Ett liknande lusthus återfinns på Skansen i Stockholm, Svedenborgs lusthus, byggt på 1740-talet. Där finns även Gunilla Bielkes lusthus vid Skogaholms herrgård, flyttat till Skansen 1903, vilket också har en lanternin på taket och kan ses som en förenklad upplaga av detta lusthus. Jacob Burensköld kan ha haft detta som förebild när han skulle bygga sitt lusthus. På ett foto från 1890-talets Fyllingarum syns Burenskölds kapell ännu stående i en kvardröjande barockmiljö.

Varsam restaurering av lusthus i Ringarum

Enligt länsmuseet har byggnaden ett stort kulturhistoriskt värde och är måhända det enda karolinska lusthuset som finns kvar. Hembygdsföreningen har därför fått bidrag från Länsstyrelsen för att kunna göra en ordentlig upprustning, vilken utförts av en byggfirma med specialkompetens för dylika arbeten.

Alla åtgärder har genomförts varsamt och utan att göra några förändringar. Ett vackert finsnickeri är lagningen av ytterpanelen, där många brädor var rötskadade nertill. Där har endast den skadade delen sågats bort och med stor precision ersatts med panel av samma dimension och material som den befintliga.

Gammal akrylatfärg har tagits bort och ersatts med linoljefärg i flera omgångar. Det nylagda taket är belagt med spån, av vilket en del är handspingad och hämtad från Hälsingland. Takspånen har därefter behandlats med tjära.

Byggnaden är förmodligen en av de äldsta i brukbart skick i Valdemarsviks kommun och många kallar det även för lusthus. Antagligen var det som ett sådant det byggdes av generalen och friherren Jacob Burensköld (1653-1738). Mellan åren 1710 fram till sin död 1738 var han ägare både till Fyllingarum och till ett antal angränsande gårdar i trakten.

Det nylagda spåntaket pryds längst upp av en lanternin som i toppen har en kula och ett kors som nu är nyförgyllt. På den välbevarade interiören i lusthuset finns det även fragment av målningar som gjorts av Anders Wikström, en målare som även dekorerat Kristbergs och Ringarums kyrkor på 1720- och 1730-talen. I lusthuset uppsattes 1826 en minnestavla över Burensköld samt ett altare, och det är troligen vid denna tid som lusthuset börjar benämnas bönekapell.

I samband med försäljning av Fyllingarums säteri 1938 skänkte den dåvarande ägaren lusthuset till Ringarums hembygdsförening, som genast lät göra en del renoveringsarbeten. På 1960-talet flyttades byggnaden, som mäter drygt fem meter i fyrkant, cirka 40 meter närmare herrgården. Nytt trätak och en del målningsarbeten blev det på 1970-talet.

Ringarums hembygdsförening planerar att under våren anordna en återinvigning av det snart 300-åriga lusthuset. Mer att läsa om byggnaden finns på hembygdsföreningens hemsida www.ringarum.net

BERTIL GUSTAFSSON